Även om flera framsteg gjorts på de sociala och ekonomiska området under senare år är Afghanistan forfarande ett världens fattigaste länder. Foto: Försvarsmakten
Afghanistan är ett av de fattigaste länderna i världen. Utvecklingen har hindrats svårt av åratal av krig, inbördeskrig, talibanförtryck och oroligheter. Konflikter fortsätter att begränsa möjligheterna till ekonomiska och sociala framsteg och försvåra framkomligheten.
Ekonomisk utveckling
Trots omvärldens ansträngningar att bevara fred och stabilitet har säkerhetsläget i Afghanistan förvärrats de senaste åren. Samtidigt har dock landets ekonomi stadigt förbättrats med en tillväxt om 8-15 procent per år. Bruttonationalprodukten per capita har nästan fördubblats sedan år 2002 - det var från en relativt sett låg utgångsnivå. Man uppskattar att arbetslösheten ligger någonstans runt 40 procent och att över hälften av befolkningen lever under fattigdomsstrecket.
Det privata näringslivet i Afghanistan är försvagat genom delvis förstörd produktion, brist på kompetent arbetskraft och svag infrastruktur. Förvaltning och domstolar är präglade av korruption och ineffektivitet, vilket skapar misstro från befolkningen och hämmar investeringsviljan och därmed den ekonomiska aktiviteten. Landets utveckling försvåras av en omfattande illegal narkotikahanterig och en kultur av straffrihet. Narkotikan svarar för upp till en tredjedel av landets BNP (cirka 8,8 miljarder dollar 2007). Den är en viktig orsak till korruptionen och stör allvarligt ekonomins funktion genom att ändra priserna och påverka hur människor fattar ekonomiska beslut.
Jordbruk är en av de största näringarna och avgörande för försörjningen för en majoritet av befolkningen. För att åstadkomma ekonomisk tillväxt i breda befolkningslager är det nödvändigt att öka förädlingen i produktionen och handeln med jordbruksprodukter. Detta förutsätter att landsbygden får en stabilare säkerhetssituation och att tillgängligheten förbättras genom att vägar, järnvägar och annan infrastruktur byggs ut.
Social situation
Under 1980- och 1990-talet startades många skolor och hälsokliniker av humanitära organisationer som Svenska Afghanistankommittén. Efter talibanstyrets fall år 2001 har Afghanistans regering börjat ta ansvar för att leverera sådan grundläggande samhällsservice till befolkningen. Till sin hjälp har regeringen fortsatt det civila samhället och internationella organisationer som exempelvis FN:s fonder och program. Välmående länders bistånd har under denna period skiftat från att huvudsakligen fokusera på humanitära insatser (nödhjälp) till långsiktigt utvecklingssamarbete.
Mer än en tredjedel av befolkningen i Afhanistan är under 15 år. Mer än vart femte barn dör före fem års ålder. Foto: Försvarsmakten
|
|
Biståndet står i dag för cirka 90 procent av statsbudgeten och sedan 2001 har ungefär 20 miljarder dollar betalats ut i bistånd till Afghanistan. År 2008 lade Afghanistans regering fram en nationell utvecklingsstrategi (Afghanistan National Development Strategy, ANDS), som givarländerna och den afghanska regeringen har åtagit sig att följa.
Stora framsteg har gjorts de senaste åren genom att befolkningen fått ökad tillgång till hälsovård och skola och genom förbättrad infrastruktur i form av vägar, tillgång till elektricitet och telekommunikation. Samma sak gäller i vissa delar av statsbygget, till exempel det centrala budgetsystemet.
Däremot krävs en större politisk vilja och handlingskraft från den afghanska regeringens sida att ta itu med problemen med korruptionen, opiumhandeln, straffriheten och den bristande respekten för mänskliga rättigheter, speciellt vad gäller kvinnor.
|
Trots framsteg med att skapa nya kliniker och skolor är hälso- och utbildningssituationen i landet mycket allvarlig. Barnadödlighet och mödradödlighet är bland de högsta i världen. Afghanistan är ett av världens farligaste länder att växa upp i - medellivslängden är bara drygt 40 år. Uppskattningar gör gällande att cirka 80 procent av kvinnorna är drabbade av någon form av våld och att enbart en sjättedel av befolkningen kan läsa och skriva. Särskilt kvinnor har svårt att få tillgång till sjukvård och en av åtta kvinnor i Afghanistan dör i samband med graviditet eller förlossning. Tusentals människor dör av tuberkulos varje år och malaria är utspridd i vissa områden. Samtidigt har tillgången till hälsovård ökat markant de senaste åren och nu räknar man med att 80 procent av befolkningen har tillgång till någon slags grundläggande hälsovård i sitt område.
Mindre än hälften av alla barn går i skola. De flesta skolor saknar skolhus samt sådana bekvämligheter som toaletter och vatten. Merparten av lärarna har inte tillräcklig utbildning. Dessutom råder det stor brist på kvinnliga lärare, vilket bidrar till fortsatt snedrekrytering till skolorna. Nationella strategier finns och man satsar på att öka tillgången och kvaliteten på undervisningen, bland annat genom att bygga fler skolor, öka lärarutbildning och fortbildning, revidera läroplaner och textböcker och genom lokalt deltagande när man etablerar skolbyråd. Från år 2001 till år 2010 har antal elever i grundskolan ökat från en miljon till cirka sju miljoner, varav cirka 37 procent är flickor. Det görs särskilda satsningar för att få fler flickor till skolan till exempel genom att exempelvis uppmuntra kvinnor att arbeta som lärare.
Afghanistan satsar även på att inkludera barn som är marginaliserade på grund av etnicitet eller funktions-nedsättningar. Skolgången är gratis och obligatorisk upp till nionde klass. Det är bara ett fåtal elever som fortsätter upp i de högre klasserna och för de som tar examen finns det få arbeten eller universitetsplatser att tillgå.